Naturen i ådalen

Länsstyrelsen: sprickdal med branter upp till 25 meter i de nedre delarna och upp till 35 meter längre norrut, sanddeltan efter isälvar, svämlövskog som översvämmas, källflöden, hagmark och ett gammalt sandtag där storfibblebi påträffats. Mer än 100 bottenfaunaarter i inventeringar inom nedre dalgången.

Från landskap till landskap längs ån

Karaktären skiftar tydligt norrut. Nedre dalgången och Käringahejan domineras av ek-, bok- och tallskog i branta sluttningar, med aldominerade svämskogar på öar och stränder. Övre dalgången, ett stycke längre norrut, är enligt Länsstyrelsen mer lugnflytande med få forsande partier, med långskottsvegetation som vajar över grus- och stenbottnar och den karaktäristiska ormbunken safsa längs kanterna. Åmma, längst norrut, är i stället ett ålderdomligt betat kulturlandskap snarare än sprickdal — blandskog med gran, tall, ek, bok och asp i utmarkerna, med knärot och grönpyrola på marken.

Vattnets siffror

Vattenrådet: 186 km, avrinningsområde drygt 3360 km², SMHI-area 3366 km². Medelflöde vid mynningen 29 m³/s (1991–2020). Sjö och skog dominerar markanvändningen i avrinningsområdet. Ramsar, Natura 2000, flera naturreservat och en nationalpark i avrinningsområdet (Åsnen).

Restaurering, inte orördhet

Äldre stenrensningar och kanaliserande åtgärder i ån har historiskt påverkat lax och andra vattenlevande organismer negativt, enligt Länsstyrelsen. På senare år har restaureringsåtgärder gjorts för att återskapa mer naturliga strukturer, i samverkan mellan natur- och kulturmiljöintressen. Ådalen är alltså ett landskap format av både istid och människa — inte ett orört museum, utan ett fortsatt förvaltat vattendrag.